Vi bor i en villa med stor tomt i Sandnäset, mitt emellan Luleå och Boden. Skogen ligger alldeles utanför dörren.
Våra jaktmarker har vi i Pajala kommun. Där jagar vi huvudsakligen älg och skogsfågel.
Sedan 1991 har hundar varit en mycket stor del i mitt liv. Började min bana i Östersunds brukshundklubb, sedan blev det Umeå brukshundklubb för att nu återfinnas i Luleå brukshundklubb. Där är jag även verksam som instruktör/tjänstehundsinstruktör. Våren 2007-våren 2010 hade jag även förtroendet att vara ordförande i Luleå brukshundklubb. Mellan 2008-2013 var jag även hälso- och sjukdomsansvarig i Svenska Laikaklubben. Har även genomgått Svenska Kennelklubbens uppfödarutbildning.
Det som fascinerar mig mest med hunderiet är att (sam)arbeta med hund. Ingenting slår den känsla av samarbete som det innebär att gå ett skarpt spår (efter skadeskjuten älg); att genomföra ett bra lydnadspass; att ge hunden uppgiften att söka efter en människa i en ruin; att be hunden leta upp en älg och hålla den kvar med ståndskall medan man själv sakta närmar sig för att få ett perfekt skott etc. I dessa lägen kommer hunden verkligen till sin rätt!
Inom brukshunderiet är det tjänstehundsutbildningen (räddningshundar) som intresserar mig mest. Jag har haft 2 certifierade räddningshundar genom åren; Korad Tjh(rä) Vänerbo Kaxa och Korad Tjh(rä) SVCh Vänerbo Onni. Vid 5 tillfällen har jag fått bistå polisen vid skarpa insatser efter försvunna personer.
Jag tycker även att bruksgrenarna, främst sök, spår och rapport, är mycket roliga. På vintern kör jag gärna drag.
Ett annat intresse som jag har är ju jakt. År 2006 gjorde den första östsibiriska laikan entré i mitt liv, Raija. Detta är en ras som har klivit rakt in i mitt hjärta.
Jag arbetar heltid som universitetslektor vid Luleå tekniska universitet. Där utbildar jag blivande fysioterapeuter.
Jag är av Jordbruksverket godkänd legitimerad sjukgymnast och innehar klinisk specialistkompetens inom veterinärmedicin. Mellan åren 2005-2014 arbetade jag en dag i veckan som djursjukgymnast vid Djursjukhuset Gammelstad. Där rehabiliterade jag främst hundar, både sällskaps-, jakt-, bruks- och tjänstehundar. Numera återfinns jag, som konsult, vid Djurkliniken i Luleå.
Maj-Britt Svartz
Redan som en liten flicka fick jag följa med pappa ut i skogen. Mest troligt så tjatade jag på honom så länge att det var enklare att låta mig få följa med. Även om det ibland var jobbigt så höll jag god min och försökte hålla jämna steg med pappa för att få följa med även nästa gång. Eftersom jag sedan ägnade en stor del av min fritid åt idrott så blev mina jaktdagar sporadiska. Trots detta så skaffade jag mig en hund, Bella, en Norrbottensspets. Enligt pappa så var hon mycket bra på skogsfågel. Vad visste jag då! Visst, vi fick en hel del skogfågel under hennes tid. Att Bella faktiskt var duktig på skogsfågel fick jag erfara senare när hon var borta. Genast blev det mycket svårare att komma åt dem. Under 80- och 90-talet var det dessutom mer ont om skogsfågel jämfört med senare år.
När min idrottskarriär var över fick jag mer tid för jakt och kunde nu vara med på t.ex. älgjakten. Det var förut omöjligt att kombinera älgjakt och idrott. Idrotten hade sin högsäsong under tiden för älgjakten. Mycket av älgjakten påminner om lagidrotten. Du måste göra din del för att laget ska ha en möjlighet att lyckas! En mycket stor fördel för ett jaktlag är bra hundar. Både eftersökshundar och jakthundar. Nu är det inte så lätt att få till en bra eftersöks- eller jakthund. Jakthundar finns det gott om, men bra jakthundar har inte många förtjänat.
Förutom jakten som är en av mina fritidssysslor så har jag varit kassör i Luleå brukshundklubb (2005-2006) samt revisor i densamma (2007-2011). Har även genomgått Svenska Kennelklubbens uppfödarutbildning. Vid sidan om min fritid så är jag jägmästare och jobbar som byråkrat åt Länsstyrelsen i Norrbotten.
Laikor vi har och har haft.
