Om oss

Vi bor i en villa med stor tomt i Sandnäset, mitt emellan Luleå och Boden. Skogen ligger alldeles utanför dörren. Våra jaktmarker har vi i Pajala kommun. Där jagar vi huvudsakligen älg och skogsfågel.

Inger Jacobson
Född 20 april 1961, Stockholm

Sedan 1991 har hundar varit en mycket stor del i mitt liv. Började min bana i Östersunds brukshundklubb, sedan blev det Umeå brukshundklubb för att nu återfinnas i Luleå brukshundklubb. Där är jag även verksam som instruktör/tjänstehundsinstruktör. Våren 2007-våren 2010 hade jag även förtroendet att vara ordförande i Luleå brukshundklubb. Har även genomgått Svenska Kennelklubbens uppfödarutbildning.
Sedan hösten 2008 ingår jag i Laikaklubbens avelsråd, som sjukdomsansvarig.

Jag har tyvärr precis avslutat min tävlingskarriär med min 4:e schäfer; Korad Tjh-rä SVCh Vänerbo Onni, född 2002, pga. hennes ålder samt medföljande fysiska krämpor. För Onni väntar nu ett trevligt aktivt pensionärsliv.
Nu är det istället inskolning av min nya stjärna som gäller; Vänerbo Unna, född 5 juli 2009. Hon är min 6:e schäfer. Lika spännande varje gång. Vad månne bliva?

Det som fascinerar mig mest med hunderiet är just att (sam)arbeta med hund. Ingenting slår den känsla av samarbete som det innebär att gå ett skarpt spår (efter skadeskjuten älg); att genomföra ett bra lydnadspass; att ge hunden uppgiften att söka efter en människa i en ruin; att be hunden leta upp en älg och hålla den kvar med ståndskall medans man själv sakta närmar sig för att få ett perfekt skott etc. I dessa lägen kommer hunden verkligen till sin rätt!

Inom brukshunderiet är det därför tjänstehundsutbildningen (räddningshundar) som intresserar mig mest. Vid 5 tillfällen har jag fått bistå polisen vid skarpa insatser efter försvunna personer. Räddningshundverksamheten ställer mycket höga krav på bl.a. hundens mentala kapacitet, vilket gjort att jag har fördjupat mig lite extra inom just det ämnet.

Jag tycker även att bruksgrenarna, främst sök, spår och rapport, är mycket roliga. På vintern kör jag gärna drag. Lydnadstävlingarna kommer kanske lite längre ner på rangordningen. Agility ligger mig varmt om hjärtat. Det tycker jag alla bör träna med sina hundar för att få en god kontakt, träna störningar med andra hundar samt för balans- och koordinationsträning. Och framför allt för att det är otroligt kul!

Ett annat intresse som jag har är jakt. Många är de som lyfter på ögonbrynen när jag kommer till älg- och fågeljakten med en schäfer, men jag får snabbt tyst på dem när de ser mina hundar i arbete. Det har även blivit ett par skarpa eftersök på älg vid skadeskjutningar. Mina schäfrar har då alltid gjort ett bra jobb. Nu har jag alltså även börjat med en ”riktig” storviltjägare, nämligen östsibirisk laika. Detta är en ras som har klivit rakt in i mitt hjärta.

Civilt arbetar jag som universitetslektor vid Luleå tekniska universitet. Där utbildar jag blivande sjukgymnaster. Fotboll är ett område som jag varit mycket aktiv ledare inom under 20 år, både på klubbnivå men även som sjukgymnast för Sveriges U21-landslag (dam) under åren 1994-2001. På ämnet damfotboll skrev jag även min doktorsavhandling. Jag har nu lagt bollen på hyllan till förmån för hunderiet.

En dag i veckan arbetar jag kliniskt som djursjukgymnast vid Djursjukhuset Gammelstad. Där rehabiliterar jag främst hundar, både sällskaps-, jakt-, bruks- och tjänstehundar. Det är otroligt roligt och utvecklande!

Redan som en liten flicka fick jag följa med pappa ut i skogen. Mest troligt så tjatade jag på honom så länge att det var enklare att låta mig få följa med. Även om det ibland var jobbigt så höll jag god min och försökte hålla jämna steg med pappa för att få följa med även nästa gång. Eftersom jag sedan ägnade en stor del av min fritid åt idrott så blev mina jaktdagar sporadiska. Trots detta så skaffade jag mig en hund, Bella, en Norrbottensspets. Enligt pappa så var hon mycket bra på skogsfågel. Vad viste jag då! Visst, vi fick en hel del skogfågel under hennes tid. Att Bella faktiskt var duktig på skogsfågel fick jag erfara senare när hon var borta. Genast blev det mycket svårare att komma åt dem. Under 80- och 90-talet var det dessutom mer ont om skogsfågel jämfört med senare år.

När min idrottskarriär var över fick jag mer tid för jakt och kunde nu vara med på t.ex. älgjakten. Det var förut omöjligt att kombinera älgjakt och idrott. Idrotten hade sin högsäsong under tiden för älgjakten. Mycket av älgjakten påminner om lagidrotten. Du måste göra din del för att laget ska ha en möjlighet att lyckas! En mycket stor fördel för ett jaktlag är bra hundar. Både eftersökshundar och jakthundar. Nu är det inte så lätt att få till en bra eftersöks- eller jakthund. Jakthundar finns det gott om, men bra jakthundar har inte många förtjänat.

Idag har vi två jakthundar, Raija och Akka, och en eftersökshund, Onni.
Att Raija har jakt i sig det har jag fått erfara under hösten. Hon jagar allt! Sorkar, trastar, lavskrikor, harar, ekorrar, hermeliner, räv, skogsfåglar, rådjur och älgar. Hon är så het på skogsfågel så hon är på väg upp i det trädet som fågeln sitter i, vilket betyder att fågeln lättar! En nyfunnen jaktform för mig är vinterns fjällripjakt! Skitkul men jobbigt! Fåglarna lockar en hela tiden, än uppför fjället än nedför.

Förutom jakt så har jag varit kassör i Luleå brukshundklubb (2005-2006) samt revisor i densamma (2007-2011). Har även genomgått Svenska Kennelklubbens uppfödarutbildning. Vid sidan om min fritid så är jag jägmästare och jobbar som byråkrat åt Länsstyrelsen i Norrbotten.